Bert Carlsson och Jimmie Åkesson

Förra gången ett populistiskt parti med restriktiv syn på invandring tog plats i Riksdagen var 1991. Bert Carlsson och ian Wachtmeister chockade då med sitt parti Ny Demokrati de etablerade partierna. Precis som nu. Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna. SD tror man får cirka 5.7 procent. Ny Demokrati slog ifrån sig beskyllningar om främlingsfientlighet. Precis som SD nu gör. I sanningens namn ska sägas att SD har rötter i nazistiska organisationer det hade inte Ny D. Men redan år 1992 kom Ny D med krav på minskad u-hjälp, utvisning av invandrare som begår brott, lån istället för bidrag och tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd.De seglade på en våg av missnöje. Precis som SD nu gjort.

ALLA HAR VI NÅGON SORT SKULD TILL ATT VI SLÄPPT OCH SLÄPPER FRAM DE HÄR KRAFTERNA: De politiska partierna som försökte ignorera SD, och först nu förstår att de borde mötts på allvar. Men också alla vi privatpersoner som inte heller ställer upp för våra åsikter i alla lägen. Det är dags nu!

Och låt oss slippa se Jimmie Åkesson i lättsamma tv-program i framtiden som Bert Carlsson dyker upp i. Hallå, det var faktiskt han som slängde ut romer från sitt Sommarland. Det glömdes väldigt fort. Eller var det okey? Precis som det är okey att Sarkozi nu slängt ut dem ur Frankrike? När Bert Carlsson sätter sig ner i soffan för att tävla i någon frågesport  eller anlitas som någon sorts experttyckare byter jag kanal eller reser jag mig upp och går, precis som de dåvarande partiledarna för FP, C och KD demonstrativt lämnade studion i protest när Ny D kom in för att fira sitt inträde i riksdagen. Och som Lars Ohly gjorde när han fick veta att Jimmy Åkesson satt i sminklogen.  

Ny D åkte ur riksdagen 1994 – alltså vid det följande valet. Låt oss visa var utgången finns för SD 2014.

 

 

 

 

Annonser

Askungen som blev en svan

Sitter och retar mig på Östros. På hans flinande upprördhet. Hur han jagar upp sig i någon sorts självrättfärdig vrede. Hallå Bror Duktig. Hur bra skötte du dig med Göran Persson då? Sitter sedan och retar mig på Maud Olofsson. Man behöver inte le jämt bara för att man är kvinna! Och Mona Sahlin, med det förnumsiga tonfallet, som om hon talade med en förskoleklass. Fast lite bittert liksom – Den missförstådda Mona. Och Reinfelt med en nuna som Alfons Åberg, ögon som tefat, tar argumenten från motståndarsidan och gör dem till sina egna, lite sorget sådär. Och Jan Banan – bäst i klassen, man förstår att han hade alla rätt, det vill han fortfarande. Satt säkert längst fram och var klassens fjäsk med glugg mellan tänderna. Och Lars Ohly, alltmer tungmagad och svävande på målet. Säker på sin attraktionskraft, lite bekväm med åren, har han nu fattat att tiden sprungit ifrån honom. Tycker ändå att det är lite småkul att vara med tjejerna. Och Göran Hägglund som är så skojfrisk att man undrar om han hamnat i rätt parti. Han verkar inte helt säker på det själv. Men Maria Wetterstrand hon vet hon. Smidigt duckar hon för alla käftsmällar. Visar är hon en politiker uti fingerspetsarna. Med en självsäkerhet och kyla som inte står de amerikanska politikerna efter dompterar hon vem hon vill idag. Ledigt flyter hon fram i sin roll som blivande medlem i kommande regering, blir det inte de röd-gröna  – blir det i alliansen.

Den gråa Askungen har blivit en vacker svan. En svan med med fjättrade vingar.

Förr retade jag mig inte på politikerna. Brydde mig inte tillräckligt för det. Röstade för att göra min medborgerliga plikt. Idag känns det viktigt på allvar. Hur man röstar är avgörande för framtiden. Synd då att många beslut är så kortsiktiga, alltför beroende på mandatperioder och individuella karriärer. Jag röstade idag. Hade Maria Wetterstrand tagit kampen hårdare för miljön hade hon fått den rösten. Med den frågan får jag tydligen bry mig om på annat håll. Nu var jag lydig och röstade som partiet förväntar sig. Lika snäll som alltid.

Lika dum nu som då

Jaha så sätter man igång så käckt igen. På med träningskläderna och upp på gåingbandet, jo jag vet att det heter löpband, men går man så går man. Hur gärna jag än vill kan jag inte kalla det att löpa. Jag knappar in 60 på den digitala monitorn och det betyder att det tar sex minuter att gå en kilometer. Det får räcka. Dessutom bränner man 60 kalorier. Det finns en siffrornas magi här som jag inte blir riktigt klok på. Men så har, uppenbarligen, matematik aldrig varit min grej. Så långt är allt gott och uppvärmt. Dags för styrkeapparaterna, vad de heter har jag inte heller lärt mig. Jag har nämligen fullt upp att hålla ordning på min vattenflaska och schemat som man bär emellan de olika stationerna. På schemat står det att jag ska lägga på 10 kg och köra 2 x 15 upprepningar. Men herregud inte på benpressen väl. Om jag inte minns fel brukade jag ha 50 eller 60 kg sist jag tränade, för en 7-8 år sedan. Lite modig är jag, detta är i alla fall tredje gången nu i höst. Alltså får det bli 60 kg. Känns bra. Jag sneglar lite omkring mig, jag är rätt stark va? Ingen ser åt mitt håll, naturligtvis, vad hade jag väntat mig. Applåder? Äh, jag kör en runda till, det är ju hur lätt som helst.

Belåten i duschen känner jag att det sträcker på ett helt nytt sätt i högra knävecket. Det är ett gott tecken, eller?Dagen efter sitter jag på huk kanske bara 10-15 minuter för att ta bort lite ogräs bredvid bäcken som retat mig i flera veckor. När jag reser mig upp kan jag inte gå. Det högra benet går inte att sträcka ut. Det smärtar hela dagen och kvällen.

IMG_3620.jpg

När jag gnider in det onda med muskelliniment känns det oroväckande välbekant. Hur många gånger har jag rusat igång, glad och förhoppningsfull och sedan gått i backen? Och så säger man att människan blir klokare med åren. Tveksamt, säger jag.

Att krisa eller inte krisa?

Hörde på P1 om en 88-årig dam som aldrig haft en ålderskris. Va gott, tänkte jag.  Själv hade jag ingen 40 årskris att tala om. Det hände att vissa dagar var gråa, modlösa och tunga – men det var inget nytt – sådant är naturligt, tänkte  jag – inget att göra något väsen av. Inget som det man läser i tidningarna om. Faschinerad har jag följt jag både kändisar och ”vanliga” människor, vars liv rasat och sedan byggts upp på det mest dramatiska vis.

Alla krisar och det sprider sig ner i åldrarna. 30-åringarna och t.o.m. 20-åringarna ålderskrisar. Kanske har jag inte känt efter ordentligt, tänker jag. Och undrar om det är något fel på mig. Otrendigt är det i alla fall. ”Vänta tills du fyller 50”, sa mamma, som inte heller varit särskilt ålderskrisdrabbad. ”Då kommer det!” Okey, jag väntade på det oundvikliga. Under tiden hade maken planerat en födelsedagsresa och innan ruset efter det äventyret lagt sig, hade den eventuella krisen spårat ur. Det blev ett par riktigt fina år trots att både de yngsta barnen och livmodern försvann i sorg och saknad. Vissa saker kan man leva utan. Andra inte. Barnen försvann bara ur landet några år – dom kom tillbaka – Och man tänker att i livet är gott att leva.  

IMG_3307.jpg

Tur, sa den 88-åriga damen. Ja, tur måste man nog ha. Nästa 60 – kommer den då? Intressant tanke. Det är först nu jag är mogen för den, tror jag. – 40 årskrisen alltså.