Kramas på riktigt

Jag har lekt med barnbarnet. Hon hoppade i sängen och jag hoppade upp och ner i stolen. ”Hoppa högre farmor”. Ja, jag försöker ju så gått det går medan jag håller ögonen på skärmen. Sedan leker vi med playmobil, pappan har byggt ett slott av toarullar och silvertejp. Jättefint. Hästarna kan stå ovanpå och spana ut över landskapet, en av dem är prickig som Pippis, han är favorit. Sedan går sonen- pappan ut för att sätta på potatis till middagen. Jag frågar om hon kommer ihåg sagan om Rödluvan. ”Luvan” ropar hon och en glimt av några alldeles speciella sagostunder från i somras blir synliga i hennes ögon. Jag berättar och hon minns, men vill höra om igen, hon vet precis hur den ska berättas. De groteska detaljerna i historien stör henne inte alls, hon skrattar förtjust när Rödluvan och farmor hoppar fram ur vargens mage igen. Pappan kommer tillbaka och vi leker kurragömma men sedan måste vi säga hejdå och kramas. ”Når inte farmor” säger hon besviket ”ja når inte” och lutar sig över hela dataskärmen så jag bara ser hennes röda tröja . Nä, farmor är i Borås och du är i Stockholm, säger jag. Jo det vet hon ju. Så det får bli slängpussar och det nöjer hon sig med, jag med. Vi är ju så förståndiga vi två.

IMG_3702.jpg

Idag plockade jag undan hennes sandleksaker och tänker att det är tur att vi ska träffas snart igen. Och kramas på riktigt. 

Annonser

Årsmodell?

Bilar har från och med en tid tillbaka ingen ålder! Det är omodernt och felaktigt att prata om årsmodell, sa bilförsäljaren. Jaha, sa vi. Så progressivt och så nytänkande i en bransch som annars verkar ganska så konventionell. Ja, angående försäljningsmetoder och miljötänkande till exempel. Inte går det fort inte? ”Intressant” sa vi, hur går det DÅ till?” ”Man tittar på andra saker” sa bilförsäljaren. Vi väntade med spänning medan han läste i sin manual. ”Det är den allmänna statusen, som utseende till exempel” upplyste han oss. Dels det yttre: hur lackering och yta behållit sin fräschör. Gäddhäng och vikande haklinje är i detta läge klart avslöjande, förstod jag utan att behöva fråga. Försäljaren fortsatte: Ännu viktigare är det dock att kolla upp i vilket skick motor och det elektriska systemet befinner sig i. Bilförsäljaren startade motorn på ett exemplar bil framför oss. Det lät bra, tyckte jag. Den hackade i alla fall inte… Jag kände omedvetet på hjärtat. Jo, det höll en stadig och jämn takt, så långt allt väl; ett relativt ungt inre system, kunde man anta. Detta var en riktigt upplyftande erfarenhet så här långt. 

IMG_3706.JPG

Sedan kom bakslaget. Försäljaren förklarade att det framförallt är antalet mil som fordonet tillryggalagt som avslöjar den  verkliga åldern. Mil! Och jag som trott att det var bra att avverka mil. Tvingat mig ut på löprundor, flämtat, svettats ymnigt, fått värk i både hälsenor och benhinnor och i tron att detta skulle få mig att leva längre. Vilket hån! Framför mig såg jag de tio tjejmil jag sprungit i gassande solsken, växlande mellan törst och kissnödighet,  och som om inte det var nog ett Göteborgsvarv också. Där rök mer än två mil till, på min tilldelade sträcka. ”Hur långt kan man gå” frågade jag med svag röst , ”totalt alltså”.  ”Ja, det beror ju helt på årsmodellen”, svarade han. Jaha, tillbaka till åldern alltså? ”Ja, det tar tid att ställa om sitt tänkande”, log han ursäktande. Jo tack jag märker det, tänkte jag.

Löprunda någon?    

Shop till you drop

Väninnan och jag tar av strumporna och  lägger upp fötterna mot sätet framför. Vi är på väg tillbaka på tåget från Göteborg. De fullpackade väskorna står bredvid. Och påsarna med alla fantastiska fynd vi gjort under två dagars intensiv shopping i en höstskudad stad. ”Vad kul vi haft”, kraxar jag med hes knappt hörbar röst. Den förkylning jag hade när vi åkte ner till Göteborg hade knappast blivit bättre. Vi hade inte bara shoppat. Vi hade pratat också. Oupphörligen under 24 timmar. Jo, vi sov nog fem-sex timmar också. Vi pratade oss till söms efter en fantastisk middag med lammfilé och rödvin, mousserande på bar och som avslutning ett besök på pub.

Vi pratade om barnen, politiken, planerna om framtiden, gymmet, hälsan, och mest pratade vi om våra fynd. Ja, för visst är det härligt när du hittar den där kappan du velat ha i säkert fem år nu. Och dendär toppen som du kommer att kunna ha varenda dag hela hösten om du vill. Och dendär blusen som passar till precis allt annat i din garderob. Och den där klänningen som du kommer att bli helt sensationell i.  

IMG_3677.jpg

”Ja, den var speciell”, säger maken. ”När tänker du ha den? På jobbet?” ”Jaa, säger jag snabbt”, för nu när han frågar så känner jag att det kan jag faktiskt. Varför ska men behöva se så himla anpassad ut bara för att man är på jobbet? ”Det är dottern som har designat den”, säger jag. Hans ögon glittrar till: ” Oj, ja nu ser jag det, oh vad du är fin i den säger han. ”Ja visst är jag” säger jag belåtet innan jag stupar i säng.

Tillsammans som på 70- och 80-talet

Och så sitter vi där i bilen igen på väg – förväntansfulla. Tre dagar och inte många inplanerade timmar. Bara en önskan att vara tillsammans. Sådär som vi var förr. Fånga en doft av närheten från när de var små.

IMG_3658.jpg

Barnen som flugit ut för längesedan, har arbetat sig till framgång och förhoppningsvis tillfredställelse med livet. Det verkar så i alla fall när vi möts. När de nu är vuxna känns ansvaret som tidvis då kunde tunga ner, nu som fjädrar på axlarna. Det är skönt men samtidigt är jag lite rädd att de ska blåsa bort. Jag vill vara viktig men inte viktigast. Svår balansgång det där. Allra viktigast är känslan av kontinuitet. Sondotter och barnbarn. Livet fortsätter.

Och så sitter vi där i bilen igen på tillbakaväg – förundrade. ”Det är bättre nu” säger vi till varandra. Och på ett plan är det faktiskt det. Bara jag får fortsätta att vara med. Jag är inte särskilt sentimentalt lagd, för visst skulle jag kunna leta och finna tusen ljuvliga stunder att sakna. Men det tjänar inget till. Det räcker med bilderna. Jag har valt ut och hängt upp familjebilder i biblioteket och sovrummet under sommaren.  Ett urval som rör på ytan. Men som, om jag vill, kan sjunka in i. Lite bitterljuvt men mest för att påminnas. Dom finns – hela tiden.