Alla adventsljusen på en gång

”Vi tänder väl ett adventsljus även om det är en dag för tidigt?” sa maken. ”Javisst”, sa jag och tänkte att det byter man lätt ut i morgon. Vi hade hängt upp adventsstjärnan, lagt ut ljusslingorna på verandan och satt julstjärnan, den varmt röda, mitt på matbordet. Vi åt fondue, vinterns grillmat, och myste. Efter en flaska mustigt rödvin ville vi dra ut på kvällen och tände ett ljus till. Kaffe och smaka på årets glögg. Den var RIKTIGT god och eftersom två ljus redan var tända var det inget att spara på. Fyra fladdrande lågor som i en grotta och stjärnornas ljus därutanför i mörkret. Jag tror det var jag som föreslog att vi skulle lyssna på Queen. Vi dansade tills ljusen brunnit ner och ytterbelysningen släckts.

IMG_3749.JPG

Traditioner kan vara fantastiska och skapa trygghet och ro, ge samhörighet som värmer. Men de kan också innebära krav som skapar stress och ångest. Jag tycker traditioner är till för  att tänjas på. Livet är för kort för att låta sig bindas av onödiga regler. Så i år får tomten sola och bada och Kalle får stanna i Sverige.

Maken hade köpt ett 50-pack Liljeholmens, när sonen kom på första advent stod ljusen vita och fräscha i adventsljusstaken. Alla fyra. 

Annonser

Obefläckade namn

Thure, Lilly, Thage, Elsa, Rune, Alice och Edith: så hette våra föräldrar och mostrar och farbröder – nu heter våra barnbarn det. Ja, inte alla förstås men åt det hållet. Vi satte fyra vänner och pratade namn. Hur konstigt det känns att de små rosiga dunknytena ska heta som de haltande, rynkiga, ibland tillochmed illaluktande bekanta vi mött under vår uppväxt. Sådana personer som för evigt satt sin prägel på just DET namnet. Gjort det omöjligt att döpa våra egna barn till det, hur fint det än tycktes andra. Alla hade vi minnen av snoriga, elaka, allmänt obehagliga personer som förstört det för oss.

300px-Hemkomst_från_Finska_vinterkriget,_våren_1940..jpg

Ibland är ett namn otänkbart av djupare orsaker. Jag mindes hur gärna jag ville att vår dotter skulle få namnet Nadja. Men nej, det var helt kört, maken hatade alla ryska namn på grund av finska Vinterkriget på 30-talet. Det hade han naturligtvis inte deltagit i men aversionen satt ändå så djupt att vi fick försöka hitta ett annat namn. Hon fick tre stycken för säkerhets skull. Ett efter mormor, ett efter farmor och ett efter en brasiliansk tv.serie. Ingen av oss hade sett huvudrollsinnehaverskan snorig eller ens rufsig i håret. Hon var bara vacker – precis som dottern och deras obefläckade namn.        

Fattig men rik ändå

Ett reportage från Haiti om en ensamstående mamma med tre barn som mitt i all förtvivlan stod där med en stark tro på framtiden- trots allt, väckte min beundran. Denna dikt är till henne:

 

jag är fattig i världens ögon

men jag HAR drömmar

jag VILL förändring

jag GÖR någon lycklig

jag har HOPP

jag KÄNNER kärlek

jag TROR på något

jag KAN dansa naken på klipporna med gudarna

kasta mig i havet och låta strömmarna bära mig

vart dom vill

jag äger egentligen ingenting

är ändå berusad av rikedom.