Duktig kicka?

Isen var täckt med ett tunt lager snö. På vissa ställen syntes sprickor där blocken skavt sig mot varandra, på andra hade ytan inte fryst igenom. Den var mjuk med en frasig yta som man säkert måste vara innuit för att beskriva. Skridskorna är gulnade vita med lätt ytrost på skenorna. Jag sitter på bryggfundamentet och snör fast dem, vänligt men bestämt. Jag har sett de andra åkt förbi i två dagar, nu är det min tur, det var två år sedan sist, och oj vad det ser härligt ut. Solen skiner och det finns ingen återvändo. Tanken på vilket oerhört tryck min vikt måste vara på den yta som ligger mellan mig och det chockartade mörkret därunder ger vika då en snöscoter  susar förbi. Dags att sluta sjåpa sig! På stela ben reser jag mig och låtsas snöra lite till, då en man och en kvinna shvischar förbi på långfärdsskrinnor (konstigt hur alla andra ser proffsiga ut då men själv är osäker). Dom hejar vänligt och jag sätter igång med hjälp av maken. ”Bambi på isen” skämtar jag till grannarna som vinkar skrattande och kanske uppmuntrande. Upp till bevis! Jag släpper taget och det känns som det var igår. Kroppen vet plötsligt hur den ska göra och jag får glädjerusningar: Benen är faktiskt böjbara och armarna släpper, och där kom en liten sväng ja, och titta, baklänges kan man också ta sig fram.

IMG_4182.JPG

I telefonen säger mamma:”Vad duktig du är”, med värme i rösten. Jasså, vad det det jag var? Jag hejdar min fortsatta berättelse där jag kommit fram till den delen där jag ramlat baklänges, men hunnit ta emot med händerna.   Tankar på examensuppträdanden, betyg i svettig hand och fint bäddad säng kommer för mig. Det var vid sådana tillfällen hon sagt att jag var duktig. Jag blir förvirrad och säger inte ”tack”. Senare tänker jag hur fantastiskt det är att jag fortfarande har någon som tycker att jag är duktig på det sättet. Bara genom att åka skridskor! ”Tack mamma”, ska jag säga nästa gång vi pratar med varandra. Tack för att du finns!

Annonser

Kramas på riktigt, del två.

”Ja tänker säga Bolà”, sa den lilla med sin klara bestämda röst. Vi satt på transferbussen efter 14 timmar i planet från Arlanda. Jag hade just använt min pedagogiska förmåga och förklarat att i det här landet säger man Holà när man säger hej. Spännande va! Barnbarnet var inte speciellt imponerad. Bolà hade hon bestämt, och så fick det bli. ”Bolá Ivan”, sa hon till vår favoritservitör, fast inte så han hörde förstås. Hon väntade tills han var precis utanför hörhåll. Hon är 2 år och 9 månader och vet redan att det är säkrast att träna sina förmågor på människor man är trygg med. Som med mig till exempel. Redan andra dagen badade vi tillsammans i det turkosa vattnet. Efter bara en kvart eller så i vattnet började hon sjunga:”Blinka lilla famo där, hur ja undrar var du är … DÄR”. Och jag blundade och jag öppnade ögonen på ett lika komiskt sätt minst tio gånger. Sedan var det dags att sjunga om de andra blinkande stjärnorna: fafa, faster, farbror, och mamma och pappa förstås. Hela tiden gungade och guppade hon i min famn. Lyckligt omedveten om något annat i hela världen än att bara vara just där och just då. Och jag med. Det är hela grejen med barnbarn. Man får lov att själv vara barn igen. Skratta hejdlöst åt pruttningar till exempel eller åka rutschkana med åldersgräns 12 år och sedan sova middag under en filt i skuggan. Kontrasten till den vuxna rollen, kanske med en Mojitho i handen, gör livet än häftigare!

IMG_3927.JPG

Och kramarna då? Jo,det kan jag tala om. Vi har laddat ordentligt för kommande torrperiod.

Frusna trollspön

”Trodde det var 2011 och inte 1911” skrev brorsan på fb. Ja, inte trodde jag att livet på landet skulle innehålla frusna rör och kokande vatten, spruckna packningar och blöta innergolv, eller intorkad disk i maskinen, eller skotta två timmar varje dag. Och mystiska djurspår i snön, och dignande frysta grenar och gräddinbakade stenar och gnistrande meterlånga istappar som trollkarlars magiska spön, och bländande blånande speglingar i isen och en dånande tystnad som, om man lyssnar noga, viskar hemligheter till dig tvärs över den vita sjön. 

IMG_4159.JPG

Ja, du hör själv. Jag är frälst. Det här livet ger lyckokänslor på ett inre plan. Så vad spelar lite extra arbete för roll. Det finns en lösning på alla problem. Det gäller bara att hitta den. Jag tänk på våra urmödrar du. Dom skulle vara glada domdu, om det bara var några frysta rör att fixadu. (se Hasse o Tage).