Vimsiga typer

Väninnan och jag var ute i god tid före tågets avgång. Vi är ganska lika när det gäller att planera våra utflykter, vill inte lämna alltför mycket åt slumpen. Livet brukar se till att det blir händelserikt ändå… En aning rastlös över väntetiden tog jag fram tågbiljetterna som legat orörda en dryg månad i byrålådan. Blicken fastnade på datum för resa: 20:e maj stod det, snabbt fram med återresan: den 22:a maj. Mitt kroppsspråk måste varit avslöjande för väninnan frågade ”Vad är det?” Jag pekade stumt på datumet. Hon sa ”Ja, det är ju den 20:e idag? En svindlande sekund tänkte jag att hon hade rätt. Men nej, efter ytterligare en sekund insåg vi båda att denna dag var 27:e maj. Och ingenting skulle kunna ändra på det. Men vad kunde vi ändra på?


Damen i biljettkassan förstod att det var bråttom. Endast sju minuter återstod innan tåget till Alvesta med byte till Malmö skulle rulla ut från perrongen. Medan jag drog visakortet i läsaren och svarade att, ja, vi ville ha återresa också skrev hon ut de nya färdhandlingarna. Hon sa ”kom ner i tid nästa gång så hjälper vi dig” med en blinkning. Alltså allvarligt –  jag har säkert gjort 50 oklanderliga bokningar tidigare, fast det sa jag inte. Det är den senaste insatsen som räknas – både när det gäller arbete och fritid – det såg jag på hennes överseende blick. Och det såg onekligen rätt dystert ut. Jag hade halkat ner från effektivaduktiga kategorin av resenärer till den lättvimsiga typen som har noll koll och behöver en hjälpande hand. Och det skulle bli värre.

En vagnslast avgick just då vi halvspringande med våra dragväskor kom ut på perrongen. Fnissiga och luftiga under pannbenen läste vi de nya biljetterna medan Alvestatåget 10.04 rullade in på spåret framför oss. – Avgång Varberg 10.01 stod det på våra biljetter. Vi äntrade tåget – tittade på destinationens namn- tittade på varann – väninnan lyfte ner sin väska igen. Konduktören visslade – jag stod med en fot på perrongen den andra på trappans nedersta steg och ropade till honom: Går det här tåget till Varberg? Han svarade: ”Nej, det gör det verkligen inte” och en minut senare ”Tåget till Varberg avgick 10.01” (det var alltså det vi sett rulla ut, när vi så att säga rullade in, på perrongen). Han fortsatte medan han tittade medlidsamt på oss: ”Vi måste åka nu, ni får följa med men jag kan inte garantera anknytningen till Malmö.” Vi tittade på varann och hoppade in igen. Smått rusiga av spänning småbubblade vi av skratt under färden till Alvesta och pratade INTE om vad som skulle hända sedan. Konduktören på Malmötåget drog på smilbanden och läste högt på biljetten ”Var snäll och hjälp dessa damer som av misstag klivit på fel tåg, med vänlig hälsning …”. – Inga problem sa den nya vänliga människan! Vi satt vid ett fönsterbord och mumsade räkmacka och log som om vi vunnit en seger. Man förstår att dendär kategorin lättvimsigatyper klarar sig hyfsat bra. Vi var framme med samma tåg, på samma tid och i samma stad som det var tänkt från början. En vecka senare.

Annonser

De rätta tangenterna

Usch det där var väl onödigt, tänkte jag när min gamla bloggadress skulle upphöra. Det vet man ju hur mycket tid det tar att flytta. Att ge sig in i nya miljöer känns osäkert, speciellt datamiljöer. Alldeles i onödan skulle jag nu sitta som en nybörjare igen och läsa instruktionerna, inte orka läsa allt och sedan gissa mig till resten.
World Press heter den nya adressen. Inte svenska ensengång, du hör! Det enda jag lär mig, verkar det som, är att ingenting varar, ja alltså inte som det är just nu. Och nuet är ju det vi stackars varelser uppmanas att fånga hela tiden, eller hur? Men allting förändras. Just när man tror sig … Också banala men ack så basala ting som hemadressen för en blogg. Den fungerade ju bra som det gjorde! Visserligen hade jag begränsat mig något när det gällde ämnet då jag startade för ett år sedan och inladdningen av bilder krånglade ofta och jag blev irriterad. Men man vet vad man har, och ont om tid dessutom.
Som du ser gick det. Snopet lätt dessutom, trots en fråga ur datavärldens dimmiga rum som löd ”Vill du verkligen genomföra denna aktion?” och jag trotsigt tryckte på ”ja för fan”- knappen, men väntade mig att allt skulle gå åt skogen. Att jag sur skulle avsluta för dagen och sedan kanske nästa dag göra ett nytt försök – jag trodde knappt mina ögen då det fungerade – på första försöket. Dataguden höll min hand. Undrar vad han heter? Tack iallafall. Detta är en ny start med nytt utseeende! Dessutom har jag breddat mitt ämnesområde. Så här ungefär: En skrivande och läsande människa som klurar på hur det hänger ihop. Eller inte hänger ihop. Och om det finns något man kan göra åt det. Eller säga. Påverka kanske? Livet alltså. Eller en liten del av det åtminstone. Hitta rätt tangent!

Rocknroll för helvete

Han lade sig i mittgången på knäna, vänd mot scenen. Det var en hyllning som i en bönestund i en moské. Fast vi var i Globen och lyssnade på ett dinosaurieband som heter Rush. Maken hade beställt biljetter i januari och jag förstod att detta var en viktig stund. Fast lite synd tyckte jag om honom när den knäböjande reste sig upp efter att blivit bortkörd av vakten och det visade sig att han hade platsen bredvid oss. Han var säkert två meter lång, bred som en dörr och hade blont hår hängande till midjan. Dessutom hade han en kompis som var lika stor, lika långhårig, fast med svart färg i manen. När vakterna försökte lugna ner dem skrek den blonde lyckligt: ” Det är ju Rush för helvete”. Efter en kort stund försvann alfahannarna. De tyckte nog inte att gensvaret blev som de väntat sig. Den gravida kvinnan som satt tvärs över gången, de sittande t-shirtklädda Rushanhängarna med hängande bukar och vikande hårfästen framför dem och så jag då med min svarta ”Patty Smith”- skjorta och makens vita lugg. – Särskilt livliga var vi ju inte. Och baren drog säkert med fullständiga rättigheter. Men med jämna mellanrum var de tillbaka och rockade loss igen till de låtar som de älskade och hade lyssnat in sig på. ”De gamla från slutet av 70-talet ” sa maken. När bandet spelade sin nyare musik såg de fullkomligt tomma ut i ögonen och man såg hur unga de var, inte mer än 25 år kanske.

beatles-the-photo-the-beatles-6206150.jpg

Antagligen såg jag också ut sådär i ögonen då jag upplevde The Beatles i ”Hard days night” på biografen som låg vid Wieselgrensplatsen (på 60-talet fanns det en biograf i varje kvarter). Vi hade hört ryktesvis att ”folk” skrek i salongen. ”Idioter” sa Eva och jag till varandra ”Inte vi inte”. Vi hade väntat och lyssnat på deras låtar, och kunde dom utantill, inte skulle vi bli överraskade inte. Vi var ju nästan vuxna – 13 år med rosa läppstift! – Och så var det som en elektrisk chock. De var där. På riktigt alltså, även om det var film. Vi freakade ut tillsammans med de andra. Och vi skrek och skrek i den allmänna hysterin och lät inte någon eller något stoppa vår glädje: Det var ju The Beatles för helvete. 

Flickan inuti

Vi bär våra åldrar med oss. Alla gamla tanter och farbröder har varit små, men inte nog med det. Den lilla flickan eller pojken, den yra tonåringen, den nervöse älskaren, den stolta småbarnsföräldern och alla följande varianter av oss finns kvar – någonstans där under ytan. Det är lätt att glömma bort att de flesta av oss inte förändras så där omvälvande. Att vi i grunden är samma människa idag som för 10, 20 30 eller fler år sedan. Vi känner till de olika smärtor och glädjor i livet som gör det värt att leva. Fast vi kanske måste öva oss lite ibland för att komma ihåg. Plocka fram barnet inuti för att njuta på ett enklare vis. Flickan som bor i mig njöt av plaska med fötterna i vattnet. Hon jublade när snöbollarna träffade motståndaren. Samlade daggmask för att de hade så len ”hud” . Gömde upphittade skor och andra skatter på hemliga platser. Grät när hon fick en katt av porslin i julklapp i stället för en levande. Hatade killarna i klassen som spärrade vägen för att känna om vi tjejer fått bröst, (även om jag kom undan med den uppenbart platta bröstkorgen i 6-an).  Hon skrämdes av vuxna människor som visste allt och sa det med bestämda röster. Och förundrades över deras ord om vad som var rätt och vad som var fel. Vem som var god och vem som var ond. Hur kunde de vara så säkra? Dessutom hade de ögon som kunde se rätt igenom om man ljög. ”När du blir stor då kommer du att förstå” fick man höra.

IMG_3824.jpg

Tiden gick och så småningom blev jag äldre, på något märkligt vis. Det är någonting med sekunder, minuter, dagar och år, om vi talar om det yttre skeendet, så mycket har jag förstått. Och jag insåg falseriet – ingen blir per automatik klokare med åren. Sanningen är att vi låtsas. Spelar spelet. Det som alla tvingas in i. Det förförande vuxenspelet. Så frestande att uppslukas av att det är lätt att glömma barnet och skatterna. De som ligger precis vid våra fötter; Kanske en barfotadans  i gräset, en pulkatur med tjutande barnaskrik eller att gräva upp en gammal sko. Ta hand om din flicka. Hon finns där. Jag lovar.  Om du inte är en pojke förstås.