Rocknroll för helvete

Han lade sig i mittgången på knäna, vänd mot scenen. Det var en hyllning som i en bönestund i en moské. Fast vi var i Globen och lyssnade på ett dinosaurieband som heter Rush. Maken hade beställt biljetter i januari och jag förstod att detta var en viktig stund. Fast lite synd tyckte jag om honom när den knäböjande reste sig upp efter att blivit bortkörd av vakten och det visade sig att han hade platsen bredvid oss. Han var säkert två meter lång, bred som en dörr och hade blont hår hängande till midjan. Dessutom hade han en kompis som var lika stor, lika långhårig, fast med svart färg i manen. När vakterna försökte lugna ner dem skrek den blonde lyckligt: ” Det är ju Rush för helvete”. Efter en kort stund försvann alfahannarna. De tyckte nog inte att gensvaret blev som de väntat sig. Den gravida kvinnan som satt tvärs över gången, de sittande t-shirtklädda Rushanhängarna med hängande bukar och vikande hårfästen framför dem och så jag då med min svarta ”Patty Smith”- skjorta och makens vita lugg. – Särskilt livliga var vi ju inte. Och baren drog säkert med fullständiga rättigheter. Men med jämna mellanrum var de tillbaka och rockade loss igen till de låtar som de älskade och hade lyssnat in sig på. ”De gamla från slutet av 70-talet ” sa maken. När bandet spelade sin nyare musik såg de fullkomligt tomma ut i ögonen och man såg hur unga de var, inte mer än 25 år kanske.

beatles-the-photo-the-beatles-6206150.jpg

Antagligen såg jag också ut sådär i ögonen då jag upplevde The Beatles i ”Hard days night” på biografen som låg vid Wieselgrensplatsen (på 60-talet fanns det en biograf i varje kvarter). Vi hade hört ryktesvis att ”folk” skrek i salongen. ”Idioter” sa Eva och jag till varandra ”Inte vi inte”. Vi hade väntat och lyssnat på deras låtar, och kunde dom utantill, inte skulle vi bli överraskade inte. Vi var ju nästan vuxna – 13 år med rosa läppstift! – Och så var det som en elektrisk chock. De var där. På riktigt alltså, även om det var film. Vi freakade ut tillsammans med de andra. Och vi skrek och skrek i den allmänna hysterin och lät inte någon eller något stoppa vår glädje: Det var ju The Beatles för helvete. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s