Min debut

När historien var ihoptotad. Efter år av omarbetningar andades jag ut. Klar äntligen… Då var det dags för omslaget. ”Eftersom boken handlar om grannar som är syndare av värsta slaget, måste det synas utanpå” sa maken som är illustratör (bland annat). Och så gjorde han ett förslag som jag älskade och tänkte att då var det väl klart då.

Trodde jag! Nej, nu skulle det arbetas med storlekar på texter, placering av titel och tycka om placering av förläggarens logga. När vi kommit till baksidan var jag otålig. Jag såg redan den färdigtryckta boken i handen och så måste jag kolla på fetheten i olika typsnitt. Sedan var det baksidestexten: vad skulle jag säga för att locka den presumtive köparen utan att avslöja upplösningen? Och skulle jag ha en bild på mig själv eller var det bara för självbiografier och amerikanska bästsäljare? Vid det laget hade jag blivit sur och önskade att någon annan kunde bestämma. Hade jag inte gjort det som var det viktigaste kanske, nämligen skrivit dessa 250 sidor? ”Mamma” sa sonen som semestrade hemma och såg min sinnesstämning ”tänk på att den här boken ska du leva med sedan”. Han sa inte ”resten av ditt liv”, med man anade allvaret. ”Detaljerna är viktiga, när den är tryckt är det för sent.” Tanken landade. Tänk så klokt sagt. Jag kramade honom och sedan fotograferade han mig. Trots att jag varken skrivit en självbiografi eller definitivt inte (om inte himlen ramlar ner över mig), en bästsäljare. Men ändå. Det gäller att passa på. Sin debut får man aldrig tillbaka.

Annonser

Vi måste prata om kärleken

Jag var på bröllop för två veckor sedan. Det var så mycket kärlek i luften att tårarna kom – flera gånger. Bruden var inte bara vacker, hon var rörande och rolig också. Hon talade om mannen som hon älskade för att han älskade henne … oavsett. Brudgummen var inte bara stilig utan vidöppet ödmjuk inför sin kärlek. Brudens och brudgummens systrar … ja, så där skulle jag kunna fortsätta. Många kämpade mot känslorna, men fick ge upp. Det var dörrar som öppnades som kanske varit stängda länge och nu släpptes fram ur det innersta. Som en sorts förlossning. Kanske var känslorna ännu starkare efter vad som hänt på Utøya veckan tidigare. Plötsligt lyste glädjen och hoppet igen. Vi tillsammans liksom. Inte fan får det onda segra!

Vi måste slåss för kärleken. Hindra de sjuka idéerna att få fäste, begränsa de utspårade idealisternas möjligheter att begå sina handlingar. Ingen eller inget får förstöra den kärlekens kraft som, jag är övertygad om, alla har.