Förväntan

Så var det min tur. Det som verkat så ouppnåeligt, nästan som en dröm. Det har alltså blivit sant. Jag på Bokmässan. Skojar du? Hade jag sagt för inte länge sedan alls. Den plats som tycktes vara vikt för en annan sorts människor. De som liksom seglade fram i en egen sfär. Jo, jag vet att jag romantiserar! För naturligtvis är det skitsnack, jag förstår det nu. Men jag har medvetet hållit fast vid en sådan bild. För jag tror att det är bra att ha illusioner – drömbilder att värmas vid.

Tänker att där, om jag når dit, där det är så mycket bättre, kommer jag också att förändras. För jag tror att det är bra att med förändring. Om man med det menar att utvecklas. För mig är det meningen med livet. Även om vägen kan bli knepig och inte alls så rak och välasfalterad som man tänkt sig. Det får inte stå stilla. Man kan till exempel lära sig virka. Eller skriva ett brev till Anders Borg och klaga på sjukpenningen. Eller skaffa ett fadderbarn. Eller åtminstone ett litet vårdträd. Annars förstår jag inte hur man orkar gå upp på morgonen. Räkna bort sig själv innan man måste? Nej inte jag inte. Inte du heller, hoppas jag.

Annonser