Januari 1933

Ett utdrag ur min bok: ”Det enda som betyder något”

orgchevroletambulansAstrid satt i ambulanstransporten med ryggen vänd mot förarsätet. Ragnhilds hand i sin. Dess vikt kändes lätt, som flytande i vatten. Armar och ben var fastspända med remmar för att hon inte skulle kunna ställa till med oreda under färden. Hennes gestalt framträdde i gatlyktorna sken – än i ljus, än i mörker, likt en blinkande signal.

Det var som om hon ville säga något. Trots att ledningarna är nedrivna, tänkte Astrid, är det som hon vill skicka ett meddelande.
Fordonet var på väg från Oslo till Fredrikstad, en sträcka på 80 kilometer. Resan beräknades ta drygt två timmar och var tänkt att genomföras i dagsljus. Men då patienten blivit orolig hade det ansetts nödvändigt att söva henne. Under tiden hade snön fallit.
Vinden stötte mot karossen. Avklädda björkar skalv längs med grusvägen som änglar i dans.

”Jag måste dra ner på farten”, ropade chauffören från framsätet. Astrid vred på huvudet för att svara:
”Ja, vill ni vara snäll att göra det?” Alltsedan resan startat en halvtimma tidigare, hade hon hållit sig fast i stolens armstöd. Hon hade knipit igen, trots sin lust att skälla ut den hänsynslöse idioten till förare. Det räckte att hon tänkte på de fladdrande ögonlocken då han hälsat, osandet av gammal svett från uniformen, sättet han stängt dörrarna på, slutgiltigt och hårt.
Men nu avtog gungandet och vaggandet och händerna fick vila i knät.
”Vi kommer inte fram förrän vid åtta”, sa chauffören. Hans mössa stack upp över stolen, en kant av hår fransade sig under brättet och dolde delvis nacken.
”Det blir bra för vår del”, sa hon och vände huvudet mot bädden igen.

Annonser

Vem ska man tro på?

Vilken lyx det var att ha någon som tog till sig min text som om den vore hans egen. Jag menar verkligen brydde sig. Som trängde under ytan och ifrågasatte och skar bort det som hindrade, blockerade, försvårade läsflödet. Väldigt varligt förstås. Medveten som han, själv författare till sju böcker, är om kreatörers sensibilitet.

Detta manus är ett barn jag burit snart fem år. En graviditet som inneburit total lycka men också djup svärta. Barnet blev inte så perfekt som jag önskat. Ett tiotal refuseringsbrev lät mig förstå det.

hWDzbTV3ZFn3JTqpUxSL1QGU_IuYVx0a3MCc8QISlkDNfRD-pQscGZwT-SCLBUd1CLTS-mU=s107

Men så kom han på det nytänkande förlaget och sa att språket var vackert, poetisk och blev tillochmed en smula lyrisk. Sa att det var en fantastisk historia. Jag tyckte han överdrev. Tänkte att det säger han till alla. Tänkte att han får ju betalt för att säga detdär. Vänta bara tänkte jag. Vänta bara tills du redigerat färdigt. Men. Han sa att det är en fantastisk historia – fortfarande.

Jag vet egentligen ingenting efter dessa år av ordgnetande. Men jag tror på min redaktör.

”Inspirerad av verkliga händelser”

Så brukar det heta i förordet till böcker med verklighetsbakgrund. Och ja, min bok ”det enda som betyder något” lutar mot historiska fakta. Mormor och hennes systrar är hämtade upp ur det dunkla förgångna och ljussatta på nytt sätt.

systrar-scan frilagd

Jag har försökt behandla dem och tiden de levde i med kärlek och respekt. Trots det: Det mesta är ljug.

Det är ingen dokumentär jag skrivit. Jag vill ha roligt. Och jag har roligt när jag hittar på.

Allvarligt. Det här med att historien är hämtad ur verkligheten. Är inte alla historier det? Någonstans  i författarens verklighet fanns ursprunget. Tror jag. Vad tror du?

Om magi i vatten

Något händer när jag är vid vatten. Havsvatten eller insjövatten. Inuti lyfter bröstet sig, plötsligt befriat.

IMG_5045

 

ljusglittret som uppstår när solstrålarna vaggas på vattenytan lever och andas.Vissa dagar, om jag lägger mig ner på mage längst ut på bryggan, viskar det i mitt öra.  Jag ser ner i det mörka vattnet som glänser på fingertoppsavstånd och hänger mig. Orden och scenerna som kommer bilder ett mönster. Klart och beskrivande, i motsats till drömmarnas dunkel. Oftast får jag får svar på hur det manus jag arbetar på kan gå vidare. Det händer också att en helt ny idé föds.

Förstå mitt envetna badande och häng på bryggan hela sommaren.

Förlag och tår.

Jag trodde jag visste hur det var att ge ut en bok. Det visade sig att det visste jag inte alls. Egenutgivning är en sak. Proffsutgivning en annan. Då, för fem år sedan, korrläste jag själv. Och det vet ju ”alla” att det är som att försöka klia sig på ryggen med tårna.

images
Alltså blev det säkert en irriterande upplevelse för några av mina stackars läsare. Varav en del tycktes ordblinda eller nåt och faktiskt gillade boken ändå. Eller så var de bara snälla. Eller mycket överseende. Eller den typen av människor som ser på helheten och budskapet i en berättelse. Favoritläsaren alla kategorier. Som du alltså (de andra har redan slutat läsa).