Fuck cancer

När jag var barn förstod jag av de vuxna att cancer var lika med döden. Dessutom hade de, kanske omedvetet, överfört inställningen att människor med stomipåse är onormala människor. Människor som bar på något skamligt som måste döljas. Alltså berättade jag inte då. Det gör jag nu.

Mitt liv grusades för drygt två år sedan när njurstensbesvären visade sig vara en cancertumör i urinblåsan.

Mina dagar, mina vardagar, framstod nu plötsligt som det härligaste, vackraste, mest åtråvärda som fanns. Skulle jag aldrig få krama mina barnbarn, yoga, simma, promenera i Slottsskogen, skriva färdigt min bok, sitta framför tv-en och bli så där härligt uttråkad så jag kröp upp mot min älskades axel? Någonsin igen? Mörkret öppnade sig och jag föll däri. Jag stampade i golvet av rasande frustration. Skrek rakt ut i rummet. Slog huvudet i toalettstolen. Men. Det fanns inga svar att få. Inte där och då.

img_6234

 

En forskare i ”Vetenskapens värld” förklarade att det i varje människa bildas 1000-tals skador på DNA varje dag. De flesta reparerar kroppen själv. Men. Vissa har otur helt enkelt, sa experten. Var tredje person i Sverige har eller kommer att drabbas av den oturen. Det är tuffa besked. Det goda beskedet är att de flesta numera överlever.

”Vi ska alla en gång dö. Men fram till dess ska vi leva” så citerades Henning Mankells i sin sista interviu. Han och jag drabbades samma år, samma månad. Han dog men jag överlevde. Jag överlevde och jag tog mig långsamt tillbaka till mitt liv igen.

Mitt vackra vardagsliv.