Den första signeringen

Tre mörka huvuden tätt ihop på andra sidan gången. Flickorna är tolv kanske tretton år gamla. Jag ser hur de kastar blickar mot mig. Deras långa hår bildar tillsammans en ogenomtränglig gardin. Jag hör deras fniss. Och jag väntar.

image

Jag sitter på en stol i dörröppningen till bokhandeln, utsatt för vem som vill närma sig. Min trygghet är signeringspennan, den prisnedsatta boken och rollupen med mitt och bokens namn i tydlig typografi och övertygande färger.
– Har du skrivit en bok? Plötsligt står de där, och tre par ögon ser stort på mig. Flickan som frågat är allvarlig. De båda andra på var sin sida om henne.
– Ja, säger jag och lyfter upp boken.
– Vad handlar den om, frågar samma flicka.
– Om en tjej som flyttade från sin stad för att utbilda sig, detta var för hundra år sedan, då nästan inga flickor, inga fattiga i alla fall, fick lov att utbilda sig. Och om någon i familjen fick chansen, så var det alltid en pojke.
– Det där känner vi till, säger hon. De andra instämmer högljutt och nickar.
– Huvudpersonen träffar en kille, men blir sedan intresserad av hennes syster också…
– Ojdå, det låter spännande, säger flickan och fortsätter genast – Hur lång tid tar det att skriva en sån bok?
– Det tog nästan fem år.
– Oj! Hur gammal är du? Flickan rynkar pannan i iver att förstå.
– Du kommer att hinna skriva många böcker. Alltså, om det är det du verkligen vill.
– Tror du det? Hur gammal är du då?
Jag vill inte göra henne besviken men är ju tvungen att säga det.
– Över 60 år.
– Nä, nu pratar alla tre i munnen på varandra. – Det kan man inte tro.
– Så är det i alla fall.
– Jamen då så, säger flickan medan ansiktet klarnar upp i ett leende. – Hej då! säger hon och lägger armarna om sina väninnor. Det ser ut som om hon funnit en skatt.

De tre huvudena for ihop igen och jag hör fnisset då de avlägsnar sig. Och jag sitter kvar med ett fånigt leende på läpparna och tänker att det är ju detta det handlar om.

Annonser