Vimsiga typer

Väninnan och jag var ute i god tid före tågets avgång. Vi är ganska lika när det gäller att planera våra utflykter, vill inte lämna alltför mycket åt slumpen. Livet brukar se till att det blir händelserikt ändå… En aning rastlös över väntetiden tog jag fram tågbiljetterna som legat orörda en dryg månad i byrålådan. Blicken fastnade på datum för resa: 20:e maj stod det, snabbt fram med återresan: den 22:a maj. Mitt kroppsspråk måste varit avslöjande för väninnan frågade ”Vad är det?” Jag pekade stumt på datumet. Hon sa ”Ja, det är ju den 20:e idag? En svindlande sekund tänkte jag att hon hade rätt. Men nej, efter ytterligare en sekund insåg vi båda att denna dag var 27:e maj. Och ingenting skulle kunna ändra på det. Men vad kunde vi ändra på?

Damen i biljettkassan förstod att det var bråttom. Endast sju minuter återstod innan tåget till Alvesta med byte till Malmö skulle rulla ut från perrongen. Medan jag drog visakortet i läsaren och svarade att, ja, vi ville ha återresa också skrev hon ut de nya färdhandlingarna. Hon sa ”kom ner i tid nästa gång så hjälper vi dig” med en blinkning. Alltså allvarligt –  jag har säkert gjort 50 oklanderliga bokningar tidigare, fast det sa jag inte. Det är den senaste insatsen som räknas – både när det gäller arbete och fritid – det såg jag på hennes överseende blick. Och det såg onekligen rätt dystert ut. Jag hade halkat ner från effektivaduktiga kategorin av resenärer till den lättvimsiga typen som har noll koll och behöver en hjälpande hand. Och det skulle bli värre.

En vagnslast avgick just då vi halvspringande med våra dragväskor kom ut på perrongen. Fnissiga och luftiga under pannbenen läste vi de nya biljetterna medan Alvestatåget 10.04 rullade in på spåret framför oss. – Avgång Varberg 10.01 stod det på våra biljetter. Vi äntrade tåget – tittade på destinationens namn- tittade på varann – väninnan lyfte ner sin väska igen. Konduktören visslade – jag stod med en fot på perrongen den andra på trappans nedersta steg och ropade till honom: Går det här tåget till Varberg? Han svarade: ”Nej, det gör det verkligen inte” och en minut senare ”Tåget till Varberg avgick 10.01” (det var alltså det vi sett rulla ut, när vi så att säga rullade in, på perrongen). Han fortsatte medan han tittade medlidsamt på oss: ”Vi måste åka nu, ni får följa med men jag kan inte garantera anknytningen till Malmö.” Vi tittade på varann och hoppade in igen. Smått rusiga av spänning småbubblade vi av skratt under färden till Alvesta och pratade INTE om vad som skulle hända sedan. Konduktören på Malmötåget drog på smilbanden och läste högt på biljetten ”Var snäll och hjälp dessa damer som av misstag klivit på fel tåg, med vänlig hälsning …”. – Inga problem sa den nya vänliga människan! Vi satt vid ett fönsterbord och mumsade räkmacka och log som om vi vunnit en seger. Man förstår att dendär kategorin lättvimsigatyper klarar sig hyfsat bra. Vi var framme med samma tåg, på samma tid och i samma stad som det var tänkt från början. En vecka senare.