Recension: Det enda som betyder något

Tack för det fina omdömet Tofflan. Du sporrar mig att skriva mera.

Tofflan - the neverending story

Ett recenserande inlägg om en bok.

---

För exakt en vecka sen hittade en bok ner i min postbox. Det gör det ganska ofta för att jag har nätshoppat, men boken Det enda som betyder något skickades till mig av författaren Jeanette Palmqvist med en önskan om trevlig läsning. Tack! Den här veckan har boken allt som oftast varit mitt lunchsällskap. Idag slukade jag de sista sidorna i boken ihop med lunchmackan.

Boken inleds krigsåret 1914 och platsen är byn Gressvik i Norge. Sex systrar växer upp i ett hem som präglas starkt av föräldrarnas djupa religiositet. Ett sätt att undslippa det religiösa är förstås att gifta sig och bilda en egen familj, vilket vissa av systrarna också gör. Men Astrid vill nåt annorlunda. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska. Och så möter hon Thomas redan på tåget till Oslo. Nästan omgående börjar de planera för ett liv tillsammans. Men vid jul…

Visa originalinlägg 390 fler ord

Nu vågar jag säga att tredje kapitlet är skrivet.

Efter flera dagars grubbel runt nyår inser jag att jag måste bege mig till Drøbak. En plats jag aldrig har hört talas om. Det är vansinne. Jag vet. Men jag har faktiskt inget val. Astrid måste röra på sig och jag måste följa med. Alltså börjar jag surfa på nätet efter information. Till min lättnad verkar planen fungera, tiden, platsen och omständigheterna går nog att pussla ihop på ett sätt som kan få läsare att hänga med. För det är ändå det som är viktigast när man skriver. Att du som läser inte tror att jag ljuger. Och skulle så vara fallet, måste ljuget vara jävligt bra.

Och Drøbak verkar ju vara rena idyllen … innan katastrofen inträffade vill säga.

Den första signeringen

Tre mörka huvuden tätt ihop på andra sidan gången. Flickorna är tolv kanske tretton år gamla. Jag ser hur de kastar blickar mot mig. Deras långa hår bildar tillsammans en ogenomtränglig gardin. Jag hör deras fniss. Och jag väntar.

Jag sitter på en stol i dörröppningen till bokhandeln, utsatt för vem som vill närma sig. Min trygghet är signeringspennan, den prisnedsatta boken och rollupen med mitt och bokens namn i tydlig typografi och övertygande färger.
– Har du skrivit en bok? Plötsligt står de där, och tre par ögon ser stort på mig. Flickan som frågat är allvarlig. De båda andra på var sin sida om henne.
– Ja, säger jag och lyfter upp boken.
– Vad handlar den om, frågar samma flicka.
– Om en tjej som flyttade från sin stad för att utbilda sig, detta var för hundra år sedan, då nästan inga flickor, inga fattiga i alla fall, fick lov att utbilda sig. Och om någon i familjen fick chansen, så var det alltid en pojke.
– Det där känner vi till, säger hon. De andra instämmer högljutt och nickar.
– Huvudpersonen träffar en kille, men blir sedan intresserad av hennes syster också…
– Ojdå, det låter spännande, säger flickan och fortsätter genast – Hur lång tid tar det att skriva en sån bok?
– Det tog nästan fem år.
– Oj! Hur gammal är du? Flickan rynkar pannan i iver att förstå.
– Du kommer att hinna skriva många böcker. Alltså, om det är det du verkligen vill.
– Tror du det? Hur gammal är du då?
Jag vill inte göra henne besviken men är ju tvungen att säga det.
– Över 60 år.
– Nä, nu pratar alla tre i munnen på varandra. – Det kan man inte tro.
– Så är det i alla fall.
– Jamen då så, säger flickan medan ansiktet klarnar upp i ett leende. – Hej då! säger hon och lägger armarna om sina väninnor. Det ser ut som om hon funnit en skatt.

De tre huvudena for ihop igen och jag hör fnisset då de avlägsnar sig. Och jag sitter kvar med ett fånigt leende på läpparna och tänker att det är ju detta det handlar om.

http://violensboksida.bloggplatsen.se/2016/09/21/11364376-palmquist-jeanette-det-enda-som-betyder-nagot/

Fuck cancer

När jag var barn förstod jag av de vuxna att cancer var lika med döden. Dessutom hade de, kanske omedvetet, överfört inställningen att människor med stomipåse är onormala människor. Människor som bar på något skamligt som måste döljas. Alltså berättade jag inte då. Det gör jag nu.

Mitt liv grusades för drygt två år sedan när njurstensbesvären visade sig vara en cancertumör i urinblåsan.

Mina dagar, mina vardagar, framstod nu plötsligt som det härligaste, vackraste, mest åtråvärda som fanns. Skulle jag aldrig få krama mina barnbarn, yoga, simma, promenera i Slottsskogen, skriva färdigt min bok, sitta framför tv-en och bli så där härligt uttråkad så jag kröp upp mot min älskades axel? Någonsin igen? Mörkret öppnade sig och jag föll däri. Jag stampade i golvet av rasande frustration. Skrek rakt ut i rummet. Slog huvudet i toalettstolen. Men. Det fanns inga svar att få. Inte där och då.

 

En forskare i ”Vetenskapens värld” förklarade att det i varje människa bildas 1000-tals skador på DNA varje dag. De flesta reparerar kroppen själv. Men. Vissa har otur helt enkelt, sa experten. Var tredje person i Sverige har eller kommer att drabbas av den oturen. Det är tuffa besked. Det goda beskedet är att de flesta numera överlever.

”Vi ska alla en gång dö. Men fram till dess ska vi leva” så citerades Henning Mankells i sin sista interviu. Han och jag drabbades samma år, samma månad. Han dog men jag överlevde. Jag överlevde och jag tog mig långsamt tillbaka till mitt liv igen.

Mitt vackra vardagsliv.

Januari 1933

Ett utdrag ur min bok: ”Det enda som betyder något”

Astrid satt i ambulanstransporten med ryggen vänd mot förarsätet. Ragnhilds hand i sin. Dess vikt kändes lätt, som flytande i vatten. Armar och ben var fastspända med remmar för att hon inte skulle kunna ställa till med oreda under färden. Hennes gestalt framträdde i gatlyktorna sken – än i ljus, än i mörker, likt en blinkande signal.

Det var som om hon ville säga något. Trots att ledningarna är nedrivna, tänkte Astrid, är det som hon vill skicka ett meddelande.
Fordonet var på väg från Oslo till Fredrikstad, en sträcka på 80 kilometer. Resan beräknades ta drygt två timmar och var tänkt att genomföras i dagsljus. Men då patienten blivit orolig hade det ansetts nödvändigt att söva henne. Under tiden hade snön fallit.
Vinden stötte mot karossen. Avklädda björkar skalv längs med grusvägen som änglar i dans.

”Jag måste dra ner på farten”, ropade chauffören från framsätet. Astrid vred på huvudet för att svara:
”Ja, vill ni vara snäll att göra det?” Alltsedan resan startat en halvtimma tidigare, hade hon hållit sig fast i stolens armstöd. Hon hade knipit igen, trots sin lust att skälla ut den hänsynslöse idioten till förare. Det räckte att hon tänkte på de fladdrande ögonlocken då han hälsat, osandet av gammal svett från uniformen, sättet han stängt dörrarna på, slutgiltigt och hårt.
Men nu avtog gungandet och vaggandet och händerna fick vila i knät.
”Vi kommer inte fram förrän vid åtta”, sa chauffören. Hans mössa stack upp över stolen, en kant av hår fransade sig under brättet och dolde delvis nacken.
”Det blir bra för vår del”, sa hon och vände huvudet mot bädden igen.

Vem ska man tro på?

Vilken lyx det var att ha någon som tog till sig min text som om den vore hans egen. Jag menar verkligen brydde sig. Som trängde under ytan och ifrågasatte och skar bort det som hindrade, blockerade, försvårade läsflödet. Väldigt varligt förstås. Medveten som han, själv författare till sju böcker, är om kreatörers sensibilitet.

Detta manus är ett barn jag burit snart fem år. En graviditet som inneburit total lycka men också djup svärta. Barnet blev inte så perfekt som jag önskat. Ett tiotal refuseringsbrev lät mig förstå det.

Men så kom han på det nytänkande förlaget och sa att språket var vackert, poetisk och blev tillochmed en smula lyrisk. Sa att det var en fantastisk historia. Jag tyckte han överdrev. Tänkte att det säger han till alla. Tänkte att han får ju betalt för att säga detdär. Vänta bara tänkte jag. Vänta bara tills du redigerat färdigt. Men. Han sa att det är en fantastisk historia – fortfarande.

Jag vet egentligen ingenting efter dessa år av ordgnetande. Men jag tror på min redaktör.

”Inspirerad av verkliga händelser”

Så brukar det heta i förordet till böcker med verklighetsbakgrund. Och ja, min bok ”det enda som betyder något” lutar mot historiska fakta. Mormor och hennes systrar är hämtade upp ur det dunkla förgångna och ljussatta på nytt sätt.

Jag har försökt behandla dem och tiden de levde i med kärlek och respekt. Trots det: Det mesta är ljug.

Det är ingen dokumentär jag skrivit. Jag vill ha roligt. Och jag har roligt när jag hittar på.

Allvarligt. Det här med att historien är hämtad ur verkligheten. Är inte alla historier det? Någonstans  i författarens verklighet fanns ursprunget. Tror jag. Vad tror du?

Om magi i vatten

Något händer när jag är vid vatten. Havsvatten eller insjövatten. Inuti lyfter bröstet sig, plötsligt befriat.

 

ljusglittret som uppstår när solstrålarna vaggas på vattenytan lever och andas.Vissa dagar, om jag lägger mig ner på mage längst ut på bryggan, viskar det i mitt öra.  Jag ser ner i det mörka vattnet som glänser på fingertoppsavstånd och hänger mig. Orden och scenerna som kommer bilder ett mönster. Klart och beskrivande, i motsats till drömmarnas dunkel. Oftast får jag får svar på hur det manus jag arbetar på kan gå vidare. Det händer också att en helt ny idé föds.

Förstå mitt envetna badande och häng på bryggan hela sommaren.

Förlag och tår.

Jag trodde jag visste hur det var att ge ut en bok. Det visade sig att det visste jag inte alls. Egenutgivning är en sak. Proffsutgivning en annan. Då, för fem år sedan, korrläste jag själv. Och det vet ju ”alla” att det är som att försöka klia sig på ryggen med tårna.

Alltså blev det säkert en irriterande upplevelse för några av mina stackars läsare. Varav en del tycktes ordblinda eller nåt och faktiskt gillade boken ändå. Eller så var de bara snälla. Eller mycket överseende. Eller den typen av människor som ser på helheten och budskapet i en berättelse. Favoritläsaren alla kategorier. Som du alltså (de andra har redan slutat läsa).